Deluxproblem

Jag köper fortfarande skivor. Jag köper t o m CD-skivor. Denna höst har flera inköpta skivor hetat något med ”deluxe”. Det betyder ofta nyutgåvor av gamla skivor med lite extra lulllull tillagt. Så är fallet med King Crimsons ”Earthbound”. Så är också fallet med Metallicas ”Master of Puppets”.

Dylan (eller hans skivbolag) slår till med idel outgivet material från ”den kristna perioden” och denna bok/box är egentligen värd en egen recension men läs utmärkta såna i DN, Expressen eller Aftonblandet. Det här inlägget handlar mer om hur jag lyssnar på musiken. Jag har nämligen lite problem med Crimsonutgåvan.

Den har en CD. Där finns originalplattan. Inget mer. Allt bonusmaterial finns nämligen på en medföljande DVD. Där finns även en transkription av vinylskivan. DEN har jag sedan tidigare, vinylen alltså. Resten? Allt är ljud. Ingen bild. Skivan åkte med i bilen på en konsertresa häromdagen. Det var mörkt. Alla skivor jag hade med mig (Alkberg och Thåström förutom Crimson) var svarta både på omslag och själva skivan. Klart jag lyckades krångla i DVDn. Trodde bilstereon pajat. Jaja.

Jag vill kunna spela skivor i bilen. jag vill kunna hör musiken på jobbet. DVDn måste spelas på antingen dator eller DVD-spelare. Man kan inte rippa filerna. Varför är det en DVD när det inte finns någon bild? varför inte högupplösta mp3or? Dessutom ligger bookleten lös mitt i digipaken. Trillar obönhörligt ut. Jag får lägga den i CDn före Earthbound, d v s Islands.

Har inte hunnit lyssna på Metallican. En trippel-CD med demos och live från 1985-1987 förutom originalplattan då. Här har digipaken blivit böjd i själva ryggen, det som hamnar utåt, av Postmord och deras hantlangare. En booklet här med – massa bilder är det. Men varför finns ingen lite längre text om tiden, inspelningen, turnén? Alla dessa deluxproblem… Lyxproblem.

 

 

 

Posted in Böcker, Skivor | Tagged , , , , , | Leave a comment

Country roads 2

Jag talade med arrangören någon timme innan Kebnekajse skulle spela och han undrade om de skulle dyka upp snart (!) och det löste sig. Mest intressant när de riggade upp var hur Hassan Bah placerade och monterade sina slagverk, en vetenskap i sig. En av de två basisterna, Göran Lagerberg, nöjde sig med att få ljud i basen och sedan ta en cigg.

20170812_165931-1

JP Harris and The Tough Choices anländer ungefär när Kebnekajse drar igång. DERAS basist Miss Tess står och diggar en stund och sen dansar hela gänget någon form av hippiedans till…ja vad är det egentligen Kebnekajse spelar för musik?

Grunden är ju svensk folkmusik, men det är så mycket mer. Kul också att bandet väljer material från alla faser i sin karriär: nystarten på 2000-talet, nyss nämnda folkrock under storhetstiden runt 1975, men även en låt från deras symfonirockperiod och allra sist det psykedeliska förstlingsverket Resa mot okänt mål. Ibland låter Kebnekajse lite vingliga på sin färd men de har ett sound som känns igen bland miljoner. Och jag tog en selfie med gitarristen Kenny Håkansson!

20170812_181753

Ja det är en regnponcho. Det regnade från 16.30 och framåt och JP Harris and The Tough Choices hade lite att kämpa mot på det sättet men publiken var välvilligt inställd och det hjälper ju en bra bit. Setet var väldigt likt det i Nässjö och jag nöjde mig med halva innan jag tog bilen hem igen. Imorrn spelar JP Harris and The Tough Choices i Göteborg. Missa inte det om ni är i krokarna!

20170812_184952-1

Posted in Festivaler, Konserter | Tagged , | Leave a comment

Country roads

Semestern börjar lida mot sitt slut och jag kan konstatera att det blev en hel del livemusik. Igår t ex ett spontanbesök i Falköping (!) mitt under brinnande Way Out westståhej. Varför då kan man undra? Jo ett inställt festivalbesök kan leda till ett annat festivalbesök!

Det handlar om Parkfestivalen, en gratisfestival arrangerad av ett för mig välbekant studieförbund (luska vidare själva). Inriktningen sägs vara vis- och countrymusik men det var bredare än så. När jag anlände, efter att ha parkerat på gräsmattan vid en ankdamm (!) kom gaaaamla stenkaketoner emot mig. Livs levande från en scen omhöljd av gigantiska lövträd. Konstellationen kallade sig Billquist & Babs och lirade musik från när farfar var ung. Swing it magistern och sånt. Nästa akt, Savant, körde modernare gitarrpop. Men det är inte därför jag är här!

Anledningen stavas Kebnekajse. I början av augusti fanns planer på att besöka Tyrolen och deras proggfest där bl a Kebnekajse spelade. Jag har lyssnat på Kebnekajse sedan tidigt 90-tal så det är hög tid att se dem innan de lägger av. Av olika anledningar blev det inget Tyrolenbesök men en annan artist ledde mig till Falköping: JP Harris.

IMG_20170810_205234_902

En hel radda amerikanska countryartister turnerar i Sverige i år ett av de flitigaste banden är JP Harris and The Tough Choices. Jag såg dem i torsdags på Nässjös musikinstitution Pop i sommarnatt. Glad och svängig country med fina instrumentalinsatser. Kollade lite var de spelar mer i sommar för att kunna tipsa en kompis och där var det: 12 augusti Parkfestivalen i Falköping. Bland artisterna: Kebnekajse!!! Yes!

(fortsättning följer)

Posted in Festivaler, Konserter | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

We shall overcome

Februari. Kanske den sämsta månaden som finns här i landet, med stark konkurrens från november. Vi har förvisso tillfälligt kunnat glädjas åt solen. Kanske inte med värme i dess spår, men iallafall mildväder. Sakta går det att lyfta blicken mot en annalkande vår och sommartider hej hej. Men det känns ändå trögt.

Så kommer nyheten. Evangeliet – det glada budskapet. John Fogerty ska spela i Sverige. I sommar. Veckan efter midsommar. Och han ska spela i Malmö. Oj vad Malmö behöver det här evenemanget.

Som gammal coverbandsmusiker är det som att Den Förlorade Fadern återvänder. Vi har alla harvat Proud Mary på fester och hak. Men här är mannen som skrev låten. Fogerty har inte dött den för tidiga rockdöden, och han har fortfarande rutig flanellskjorta.

På nittiotalet försökte Birgit Friggebo få människor att enas med We shall overcome. Jag är övertygad om att John Fogerty kommer att ena Malmö bara genom att yttra frasen ”When I was a little bitty baby…” Resten kommer att vara historia.

Det kan tyckas naivt, men jag tror på musikens kraft. Kanske såg ni dokumentären ”styr den upp” om den svenska reggaen. Hur människor av alla de slag sugs in i den Jamaicanska rytmen. Blir ett. Gissningsvis kommer Fogerty att ha någon form av förband. Låt det vara en akt från ”problemområdet”. Möts i solen, eller troligare duggregnet, över en öl i plastglas eller vad ni nu vill. Över rasgränser och utan sociala tvångströjor. Here we are and here we go – rockin’ all over the world. Ses vi där?

Posted in Konserter, Krönika | Tagged , , | Leave a comment

Livelistan 2016

A Mote of Dust, The hug and pint, Glasgow 31 januari

En melankolisk skotte kör sina låtar i en källarklubb. Ibland behövs inte mer. Magiskt.

Deportees, Sofiehof underjord, Jönköping 24 mars

Stor popmusik i den lilla lokalen med det schackrutiga golvet.

Graveyard, Huskvarna Folkets Park 22 april

Inte en fulländad konsert men det sista vi ser av Graveyard på ett tag.  Kanske för alltid.

Slough Feg, Muskelrock, Tyrolen 5 juni

Överraskningsbandet tog nya och gamla fans med storm. Keltisk rock om sådan finns.

Essex Green, Debaser Strand, Stockholm 8 juli

Comebacken kom från ingenstans och lät lika bra som förr. Ny platta i vår.

PJ Harvey, Way Out West, Göteborg 12 augusti

Festivalen regnade sönder men vad gjorde det när en prima donna gjorde sin nya grej.

Cities of Mars, Sofiehof underjord, Jönköping 4 november

Stenhård stonerhardcore som hypnotiserar på ett gött sätt. Tajt är bara förnamnet.

Kent, Malmö Arena 13 november

Varmt och visuellt när Kent tar sitt långsamma farväl. Gladast i publiken var några danskar.

Heavy Tiger, Beatmeet Sofiehof underjord 19 november

Korsa The Hives med Sahara Hotnights så förstår du vilken käftsmäll detta är.

Kite, Sofiehof underjord, Jönköping 3 december

Till och med en lite sämre spelning med Kite kvalar in på årsbästalistan.

Posted in Festivaler, Konserter, Listor | Leave a comment

Årets skivor

De Rosa: Weem

David Bowie: Blackstar

Emma Pollock: In search of Harpersfield

Deux Furieuses: Tracks of wire

PJ Harvey: The hope six demolition project

Angel Olsen: My woman

Josefin Öhrn & The Liberation: Mirage

Testament: Brotherhood of the snake

Leonard Cohen: You want it darker

Vader: The empire

Posted in Listor, Skivor | Leave a comment

Muskelrock 5 juni

Hastigt och lustigt blev det så att jag åkte ner på Muskelrock. Den sista dagen, påpassligt placerad dagen innan nationaldagen. När jag anländer är såklart de flesta andra besökarna lite slitna efter två dagars festivalande. Inledande Tornet låter då lagom eftermiddagslojt. Det kan inte bli annat när typ alla låtar går i långsam 12/4 takt. Lite fööör segt i längden faktiskt.Tornet

Mer energi har skotska King Witch. Bandet har bara funnits knappt ett år men känns ändå som en fungerande enhet. Sångerskan har ett kraftfullt vibrato som skakar den gamla dansbanan i grunden.King witch

Riktigt bra drag blir det med Lethal Steel. Frågan är bara om det NWOBHM-aktiga bandet är helt på allvar. Det känns som lite för mycket glimt i ögat emellanåt. Men tajt, hårt och välarrangerad metal är det likafullt.Lethal steel

Lokal anknytning finnes i Hällas. Jönköping-Linköping samarbetar i bandet med lustiga slingor och plötsliga taktbyten. När de slänger in en cover av Rush passar den som om det var en egen låt. Extra plus för det fläskiga orgelljudet och Tommy Alexanderssons burdusa sångstil.Hällas

Muskelrock har en förkärlek för annonserade artister. Ett år var hela lineupen hemlig in i det sista. I år är tiden 21.00 avsedd för ”hemlig artist”. Detta kan såklart falla platt vid feltänkt bokning, men Slough Feg är ett genidrag. Och varför har jag inte upptäckt det här bandet tidigare? Otroligt bra: medryckande, kaxigt och mängder av coola gitarrpassager.Slough FegSångaren Michael Scalzi släpper gitarren efter ett tag och far runt som värsta punksångaren. men detta är klassisk heavy metal i Maiden och Lizzys anda. Kolla upp om du som jag inte kände till Slough Feg.

Så till sorgebarnet Diamond Head. Mest kända för sin påverkan på Metallica i 80-talets början. Nu med typ en originalmedlem och en sångare som lyckas förstöra hela giget. Alltså, han sjunger helt okej, men har en ovana att liksom sätta sig i luften. Det blir löjligt. Snart härmar halva publiken hans ”sittdansande” och hur kan man då fokusera på tråkiga nya låtar och de få hitsen d v s de tre låtar som Metallica gjort covers på. Jag hinner höra en av dessa, ”It’s Electric”, sen tar jag bilen hem igen.

20160605_173234MEN Muskelrock är en oerhört trevlig festival. Av musiknördar, för musiknördar och festprissar. I den oslagbara miljön: folkparken Tyrolen. Än finns det massor av arrangemang kvar här i sommar, kolla upp!

 

 

Posted in Festivaler, Konserter | Tagged , , , , , , , , , , , | 1 Comment

DEUX FURIEUSES: TRACKS OF WIRE

1200x630bf
Rock has died a thousand deaths over the years, but guess what? Rock is back. Rock with a message in the shape of Scottish ”powerduo” Deux Furieuses. Their debut album ”Tracks of wire” is an alarming report from the second class citizens of this world. Namely those who don’t have a dick.

Also involved is PJ Harvey associate Rob Ellis and the production is tight and conpressed yet strangely dynamic. Drummer Vas is all over the place with polyrhythmic flourishes and massive attacks. Guitarist Ros is more sparse on her instrument but the vocals equals a musical dentist drill, nasty but necesarry.
It’s not all drums and guitar either. Little details show with repeated listening. Bits of piano, xylophone and the kind of laconic backing choirs that the aforementioned PJ Harvey make good use of. Such is the case in ”Dream for change”. Simple and catchy, it should be the Furieuses next single in my humble opinion.
But the album’s centerpiece is ”Are we sexy enough”. A mourning dystopia of a song, closely related to ”Without you I’m nothing” by Placebo it stops the world for a minute when you loose yourself in the bleak landscape that is painted in your ears.
The album ends on a mysterious note, but play it again, Sam! I hope to see the band live soon since there is a suspicion it might sound even better in a concert setting. If you’re into indie rock, politics, poetry and life in general, get this and play it to death. It may be uneasy listning at first but it’s well worth a spin. You will be richly rewarded.

Posted in Skivor | Tagged , , , | Leave a comment

Book Sharp!

Är Roxette en ”guilty pleasure”? Jag var för liten/ointresserad när Gyllene Tider härjade första rundan, men Roxette följde mig genom de senare tonåren. Första skivan susade rätt obemärkt förbi men Dressed for success, singel nr 1 från ”Look sharp” var något annat. Vilken låt! Och Marie Fredrikssons sång var ju bara världsklass. Nu mumlar ni nåt om 80-talsnostalgi men det skiter jag i. Roxette var och är en fantastik popduo. ja, de härmade Eurythmics. Ja texterna var lite ostiga. Men inget slår en vräkig Roxetteballad: Listen to your heart. Spending my time. It must have been love. Gåshud.
Marie Fredrikssons självbiografi kom nyligen men den har fått ganska kass kritik. På rea hittade jag istället ”Roxette – den osannolika resan tur och retur” av Sven Lindström. Här slipper man tjatiga barndomsskildringar, historien börjar där Gyllene Tider slutar och följer sedan hela berg- och dalbanan fram till 2013. Det är som en saga och där kommer också min stora invändning: Historien berättas av Sven Lindström och BARA Sven Lindström. Det finns inga intervjuer, citat eller källhänvisningar vilket gör berättandet endimensionellt men ändå spännande. Köper man det greppet är det bara att åka med.
Köper man INTE berättargreppet finns ändå halva boken kvar. Där får vi fansens berättelser. De kallas Roxers och kommer ofta från östblocket eller Sydamerika. Roxette är GIGANTISKA i Sydamerika. Dessa Roxers tömmer sina bankonton för att följa Roxette på turné, en Ryss börjar t o m jobba på Aeroflot för att lättare kunna flyga till spelställena. De gifter sig med likasinnade, gifter sig med helt oförstående ”ofrälsta” och den mest gripande historien handlar om ett Roxerspar där hustrun hamnar i koma men maken spelar Roxettelåtar i hörlurar och till slut vaknar frugan. Det som saknas i boken är Per och Maries egna ord. Men sånt finns i andra böcker. De galna fansen är också värda utrymme.

Posted in Böcker | Tagged , , , | Leave a comment

Livelistan – förövrigt det hundrade inlägget på Ljudmatta!

Mark Olson – Spira 6 mars
Altcountryn är som bortblåst när Mark Olson och äkta hälften Ingunn Ringvold tar oss med på en märklig musikalisk resa. Det är inte många som åker med men de som gör det glömmer det inte.

Amason – Huskvarna Folkets Park 27 mars
Ordet supergrupp passar på så vis att bandet gör supermusik: snyggt, svängigt och med feeling. Det är inte ens viktigt om låtarna sjungs på svenska eller engelska, alla gränser är ändå utsuddade.

Nick Cave & The Bad Seeds – Stockholm Waterfront 14 maj
Den gamle grottmannen struntar blankt i den fina salongen och skapar snart publikhysteri men visst gör sig de lugna stunderna fint i lokalen där Dylan tidigare uträttat storverk.

Stry & Stripparna – Sävsjö Celebration 15 augusti
Christian Kjellvander krattar tältgruset som ersättning för ett helt tributepaket (!) och sen kör den gamle punklegenden Stry över en handfull redan frälsa i ett litet hörn av den för stora kaosfestivalen.

Knivderby – Sofiehof 26 september
De är fler bandmedlemmar än nånsin och invaderar våra sinnen med undergång och konspiration. Större och snyggare ljud men mörkrets hjärta sitter fortfarande i Oscar Svensson.

In Flames – Huskvarna Folkets Park 7 november
Publiken i Teaterladan bär fram bandet med sina bara armar och då är det lätt att spela fläskig och allsångsvänlig metal. Detaljerna blir en lycklig dimma i den goa helheten.

Kite – Pallas Atena 7 november
Att två personer kan skapa så mycket ljud, att ett gammalt souvlakihak kan förvandlas till en Bauersk trollskog fylld av sällsam musik, det låter otroligt men är så sant som det är sagt.

Ulf Lundell – Jönköpings Konserthus 21 november
Han ska lägga av. Ingen begriper varför. Det låter förträffligt, låtlistan har mer utropstecken än frågetecken och bandet är nästan lika piggt som huvudpersonen själv. Sluta inte Uffe!

Posted in Konserter, Listor | Leave a comment