En katt bland bob hundarna

Som så många andra musikgenrer är indie mansdominerad. Men visst fanns det kvinnor som lirade även på 90-talet. I Jönköping.

11081679_10152599607477294_1511719007_n
Cathrine Waldenvik
36 år
Bor i Nacka, Stockholm. Flyttade till Stockholm 2001.
Fru och en 14 månader gammal son.
Systemtekniker på Stockholms universitets IT-avdelning.
Hobbys: Fortfarande både att spela och att lyssna på musik samt historia, matlagning och att spela tv-spel.

Hur började du med musik?
-Jag växte upp i en håla utanför Hjo i Västergötland där pappa var präst i församlingen och vår familj bodde i den stora och något ödsliga prästgården. Det var långt till vänner i min egen ålder och mycket lite skedde om man inte tog tag i det själv. Antal rum i huset tillät ett dedikerat för familjens stereo. Där kunde jag stänga in mig och lyssna på det mesta ur mina föräldrars skivsamling, allt ifrån amerikansk, kristen disco à la 70-tal och instrumental romantisk pianomusik till Freda’. På lördagar lyssnade jag på Trackslistan som jag gärna spelade in ifrån på kassettbandspelaren och satt sedan och spolade fram och tillbaka för att lära mig gitarrsolot från ”Right Here Waiting” med Richard Marx på familjens nylonsträngade gitarr.
1991 flyttade familjen till Jönköping efter att pappa fått jobbet som präst i Kristine Församling på Öster i Jönköping. Jag var då 13 år och mamma tyckte väl att jag behövde något vettigt att göra i väntan på att jag skulle acklimatisera mig till stadslivet jag hade på denna tid en mycket utpräglad västgötadialekt och såg väl i största allmänhet ut som ”kusinen från landet”.
Hursomhelst så anmälde hon mig till gitarrlektioner på KFUM. Jag fick en gitarrlärare, Tobbe, som jag tyckte väldigt mycket om. Han var lite tuff och snäll. Jag spelade mycket Toto och annan västkustrock. Jag levde för torsdagarna då jag skulle få gå dit igen och all annan tid efter skolan spenderade jag med gitarren och så sjöng jag till ackordföljderna. Storasyrran Maria som var grym på piano tyckte väl att det var praktiskt jag nu kunde spela gitarr för då kunde vi spela och sjunga lite tyst på kvällarna tillsammans när övriga familjen gått och lagt sig. Så vi började göra en del musik och så sjöng vi stämmor väldigt mycket stämmor vi var delvis inspirerade av pappas skiva Simon and Garfunkel live from central park.

Mitt och syrrans första band hette Anti-Blondes och tilläggas bör väl att vi båda hade långt hår i mittbena svart repsektive hennafärgat. Vi spelade bland annat på kaféet på Peset som körde spelningar på kvällstid ett tag. Sedan började jag hänga med min kompis Systas storebror Petur som hade börjat ettan på Pesets musiklinje har jag för mig. Vi började spela lite tillsammans, han lyssnade på U2 och jag lyssnade mest på The Sundays och The Cranberries samt ett australienskt band som hette Frente som syrran hade fått inspelad på kassett.
Sedan spelade vi ihop alla tre Maria sjöng, Petur spelade bas och jag spelade gitarr och sjöng stämmor vi hette först Kite och sedan Wellingtons. Vi spelade ute en del på bland annat på Café Nemo, Kulturhuset, Eldslandet och på Nefertiti i Göteborg. På någon konsert så var Mattias Alfheim (gitarrist i tidiga Cardigans som tragiskt dog i slutet av 90-talet) med och spelade mandolin. Petur spelade senare i The Motorhomes som det ju gick riktigt bra för.
10647120_10152602336417294_2878497362429091273_n Bandbeskrivning från K-dagen 1997

Berätta om Peevish, bildande och medlemmar.
– Efter att min syster flyttade till London 1994 och jag var utan band så frågade tursamt nog Patrik Cedercrona aka Cedde mig en kväll på Café Blabla om jag ville börja spela och framförallt sjunga med deras band Stardust som bestod av förutom Cedde på trummor, Elias Stenberg på bas och Jonatan Svärd på elgitarr det ville jag ju såklart. Bandet hade redan en replokal på Kulturhuset så vi började repa tillsammans och det blev som en nytändning för det gamla bandet och något nytt och spännande för mig med en hel banduppsättning. Jag och Jonatan gjorde låtar på var sitt håll som vi sedan gjorde klart tillsammans i bandet. Bandnamnet Peevish kom till genom att vi tog med ett engelskt-svenskt lexikon när vi fikade en gång och så gick vi igenom engelska ord som vi inte kände till eller någonsin hade hört och som lät tillräckligt indie.

Lite om replokalen. Spelningar. Demos. Blev ni recenserade? Var?
-Vi repade i rum 117 på Kulturhuset som vi i perioder delade med fler jag gick gymnasiet på ED och de andra gick på Peset så jag kände ju liksom inte så många från den västra sidan av stan men minns att det ibland var en del för mig då okända människor på besök när vi repade som satt och hängde.
10577110_10152602336372294_3141065590352295715_n Ett repschema från rum 117. Gemytlig bandsämja 🙂

Vår första stora spelning var på Musik Direkt som det året var på Jönköpings Teater. Det var mycket folk minns jag eftersom jag var nervös men det gick bra och vi gick vidare till nästa delfinal. Det innebar att vi fick spela in en livevideo som jag inte har tittat på sedan dess. Vi vann inte finalen i Jönköping utan det gjorde ”De tre snusketörerna”. Vi spelade efter detta in vårat första demo på Jönköpings Radio i en studio: Jag har för mig att vi spelade live och sedan lade jag på sången och eftersom vi hade ganska begränsat med tid så fick jag oftast bara en tagning. Jag minns att låtarna gick i höga tonarter och gitarrklämma var inget som vi hade tänkt på att använda så jag fick sjunga riktigt högt och dessutom så mixades sången med alldeles för hög volym. Men demon var bra, svängig och musikmässigt lite åt bossanovahållet. Jag har för mig att Per Agerman skrev en notis om demon i JP.

10436200_10152592473812294_8492520943947524942_n (Klicka för större bild)

Efter ett tag så förändrades våra musikpreferenser killarna lyssnade på Led Zeppelin, The Charlatans, The Verve och jag gick och köpte gamla discoskivor från 70-talet på antikvariatet på Smedjegatan. Vi spelade in ett par demos till men inget blev det andra likt. På sista demon så har jag för mig att Elias hade flyttat till Australien och det var en annan kille (Daniel Snälls) som spelade bas, jag kommer ihåg att han lade ned sina kläder i basfodralet när vi repade eftersom jag rökte i replokalen. Det tycker jag var lamt då men helt förståeligt så här i efterhand. Vi hade väl en del spelningar men den här tiden är lite fragmentariskt, jag vet att vi spelade på Kinnarps Arena när den var nybyggd en nyårsdag så det var inte speciellt mycket folk.

Ensam tjej bland alla grabbar, hur va det? Få tjejer i genren öht.
-Jag tänkte väl inte så mycket på det då, jag umgicks ofta med killar det gör jag fortfarande. Det fanns väl inte speciellt många kvinnliga förebilder då som till exempel var kända för att spela gitarr och det finns det väl inte fortfarande idag så viss jag förväntades nog inte köra något fem minuters gitarrsolo utan mest att sjunga, inom indiegenren fanns det ju ändå en del sångerskor till exempel Hope Sandoval, Harriet Wheeler och Elizabeth Fraser. Jag gjorde ju en del av den musik vi spelade och jag tycker att även fast jag ibland hade svårt att förklara hur jag ville ha det så fick jag bra gehör.
Jag kommer ihåg att jag kunde få kommentarer om att jag skulle se glad ut på scen för att det var trevligt och tilltalande men det brydde jag mig inte alls om det var ju inte var ju inte Wallmans Salonger utan vi var ju emo.

När la ni av med Peevish?
-Jag har för mig att vi lade av med Peevish när jag flyttade till London 1998 när jag sedan kom tillbaka till Jönköping 1999 så började jag spela med Philip Ekström. Vi hade ett band som hette Kilimanjaro och vi spelade in lite hos en kompis som hade dator med ett bra ljudkort. Vi gjorde några spelningar bland annat på Eldslandet. Sedan startade Philip The Mary Onettes och jag flyttade så småningom till Stockholm.
Har du fortsatt med musik sen?
-Jag har min egen lilla studio hemma och har spelat in en del genom åren men känner väl en liten sorg över att jag inte vågade mer när jag var yngre. Jag tycker fortfarande att det är roligt och nödvändigt att göra musik.

Vill som sista fråga veta vad som var höjdpunkten för bandet och hur du ser på den tiden idag.
-Jag antar att vår höjdpunkt var i början när vi var med i Musik Direkt och sedan spelade in vårat första demo. Men jag tycker nog ändå att vi blev bättre med tiden när vi började att improvisera lite mer det är det som är roligt med att spela i band att man är olika individer med olika referenser.
Samtidigt som jag kan romantisera den här tiden utan mobiltelefoner och internet då vi lyssnade på fullängdsskivor med spår i rätt följd som vi inhandlade på fysiska skivaffärer så tror jag att den musikrevolution som kom i och med att folk började ladda ner musik och att skivbolagen förlorade sin makt har bidragit till att mycket mer musik utan krav på trender har fått chansen att göras och att höras.

This entry was posted in Okategoriserade and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *