Årets skivor 2015

Amason: Sky city
Björk: Vulnicura
Susanne Sundfør: Ten love songs
Marduk: Frontschwein
Lamb of God: Sturm und drang
Dr Dre: Compton
Ghost: Meliora
Iron Maiden: Book of souls
A mote of dust: A Mote of dust
W.A.S.P: Golgotha

Posted in Listor, Skivor | Leave a comment

Jeffs lynne är detsamma

Efter ett halvårs ledighet drar jag nu igång ljudmatta igen. JKPG-indie var ett roligt projekt men nu blir det tyckande om musik igen. Häng med!

Vi börjar med en återkomst av stora mått. Jeff Lynne har hållit en låg profil under 2000-talet men nu är han och ELO tillbaka med Alone in the universe. Och det låter som vanligt. Det låter ljudmässigt lite sämre än vanligt. Med sämre menar jag att ljudet är murrigt och lite instängt. Det är inget som gör mig något men hifi-nördar skakar nog på huvet. Jag köpte CDn så jag har ingen aning hur vinylen låter.
Låtarna då? Det låter ELO, dvs det låter Beatles och Roy Orbison med de där speciella Jeff Lynne-ackorden som heter typ sus 5 minus 9. Nästan som om Jeff Lynne har tänkt: nu skall alla få precis vad de förväntar sig. Som när man önskat sig något i julklapp och får exakt det. Jag ville nog bli lite förvånad i alla fall. Men jag hade blivit mer förvånad av en helomvändning.

Posted in Skivor | Tagged , , , | Leave a comment

En pingvin i Dregens skugga

I Jönköping blomstrade indiescenen på 90-talet. Nässjö var en annan femma. Staden hade mycket punk, metal och sleaze, kanske tack vare den stora exporten Backyard Babies. På indiefronten fanns i princip bara Curseflower och Morning Penguin. Henrik Johansson berättar:
-Det började med två musikaliska bröder: Martin och Daniel Gustavsson och så jag på gitarr och Christian Bjäråker på bas. Detta kan ha varit 1992-93. Vi hette Poolside först men det var lite för likt Popsicle så då kom Martin på Morning Penguin. För att det lät indie bara har jag för mig. Det gick ganska fort ganska bra med lokala mått mätt. I en intervju hävdade Daniel att vi hade 300 låtar (!) men i så fall kunde iallafall inte jag allihop!

11160465_747375728710226_1392327324_n
Vi giggade mycket i närområdet: Nässjö, Jönköping, Eksjö, Tranås och Vetlanda och hade t o m fans som följde med oss på spelningarna. Det var en kul tid. Hos andra band sågs vi inte med lika blida ögon, inom rock och metal mättes kvalitén genom hur fort man kunde spela och hur många ackordbyten som hanns med. Vi spelade inte så snabbt och satsade på melodislingor. Det var viktigare för oss att spela med känsla.

11188352_10152668256822294_7866518172682523640_n
Konsertrecension i Popöga 1995. Skriven av Backyard-Nickes syster!
Backyard Babies måste ha påverkat alla band i Nässjö, inte minst med sin attityd och envishet?
-Ja och inte bara i Nässjö. Man var ju imponerad av deras inställning. Det var bara en tidsfråga innan de skulle dra till Stockholm. Och vi hade ju följt dem i nästan tio år innan dess. Däremot var imagebiten inte viktig för oss. Vi ville skapa stämningar med musiken. Bandet höll väl i fem år. Det blev som det ofta blir: man börjar plugga, jobba, flytta iväg. Vi kunde kanske ha satsat hårdare. Men man är ju ingen Dregen! (skratt)

11148957_747375888710210_934967338_
Eftersom vi är tokiga i demokassetter på Ljudmatta får ni lite extra demo-porr!

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Into the night

Adam Starck spelade i The Motorhomes men kom med av en slump, slutade i Tipping Cows p g a en U2-cover och hängde kvar i musikbranschen med teknikens hjälp. Häng med!

-Jag kom in på musiken via skateboard. Många skateare startar band och så tar det över. Det hade mycket med skatefilmer och musiken i dessa filmer att göra. Min musikidentitet kommer därifrån. Dinosaur Jr, Sonic Youth, Dead Kennedys, Bad Brains. Tipping Cows var det första ”riktiga” bandet och där blev jag också en slags bandledare. De andra medlemmarna lyssnade på U2 och Guns n’ Roses och jag fick visa dem vad som var rätt (skratt). Det var jag, Petter Agurén, Daniel Skaar och Simon Fransson. Jag spelade bas och detta var cirka 1992. jag var med i ett och ett halvt år, sen hoppade jag av. Det kom rätt plötsligt: De andra ville spela en U2-låt som extranummer på ett gig men det ville inte jag, så jag hoppade av där och då.

11125287_10152641425567294_378412926_n Extra extra! Live at Rocksjön!

Vad åstadkom ni med Tipping Cows?
-Vi spelade ju ändå rätt mycket ute, mest i Jönköping men också i Tranås. Och så gick vi vidare i Musik Direkt när inte Cardigans gjorde det! Jag tror det berodde på att Magnus Svenningsson var för gammal för att delta i tävlingen. Tipping Cows fortsatte ett tag till utan mig.

Sen startade jag Penicoat Lane med Johannes Claesson. Johannes spelade gitarr och skrev låtar, jag på bas och Stefan Toth på trummor. Nu hade Cardigans slagit igenom och de påverkade oss mycket. Vi lyssnade också på Stina Nordenstam, Housemartins,The Smiths, Belle & Sebastian. Det blev gulliga arrangemang och jazztoner. Mattias Edlund kom med på gitarr. Vi behövde egentligen en gitarrist till men Mattias sjöng så bra så han fick bli leadsångare! Det behövdes alltså fortfarande en gitarrist till så Pelle Wallin (19 Springs) kom med på gitarr. Penicoat Lane blev månadens demo i Pop eller SA (Sound Affects) där det sades att vi hade skrivit det ultimata blåsarret. Vi la ner 1997 och sen var jag utan band ett år.

Två framtida medlemmar i The Motorhomes således. Men hur kom du med där? Det var ju Petur (Mogensen) och Peder Claessons band från början?
-Petur och Peder hade halva första plattan färdigskriven redan. De tog in Mattias på sång, Karl Ask spelade gitarr men han hade svår scenskräck och ersattes av Daniel Skaar. Motorhomes lades ner när Peder åkte in i lumpen men en demo på låten ”Take your time” hittade till P3 demo. De ville spela låten i radio så Peder, Petur och Mattias samlades för att lyssna på P3 demo och jag hängde på och där och då såg Motorhomes version 2 dagens ljus! Vi investerade i en minidisc-porta och gjorde oerhört ambitiösa demos. ”Into the night” blev månadens demo och sen blev vi till och med årets demo och fick spela på Hultsfred. Oscar Svenningsson var med på gitarr en kort period, sen fick vi skivkontrakt med Sony. Vi spelade in första plattan ”Songs for me (and my baby)” nästan identiskt med hur demosarna hade gjorts och så kom Daniel Skaar in på gitarr. ”It’s alright” blev första singel. men det var ju ”Into the night” som var den stora låten.

11139617_10152639797552294_1339285685_n Begränsad vinylsingel. Notera serienumret!

Och nu var rockstjärnedrömmen sann?
-Vi valde att bo kvar i Jönköping men i Stockholm fick vi bo på hotell och skivbolaget körde runt oss överallt. Och så var det ju det där med Suede: de var gästtyckare i Flipp eller flopp och sågade alla andra låtar men gillade oss och så fick vi va förband på deras skandinavienturné. Det var en av höjdpunkterna med Motorhomes.

Nu hade vi lite för kul och lät skivbolaget bestämma för mycket, och så glömde vi bort att skriva på en uppföljare. En englandslansering gick åt skogen då skivbolaget drog in förstaupplagan av ”It’s alright” och det var tänkt att vi skulle bo i London under lanseringen men det blev bara en treveckors turné. Vi kom tillbaka besvikna och gjorde en katastrofal spelning på Hultsfred 2000. Sen ryckte vi upp oss 2001 och skrev andra skivan tillsammans. Nu var Daniel Skaar inte med längre men vi andra fyra fick ihop en skiva till slut. Titelspåret ”The long distance runner” är verkligen skriven av hela bandet och fortfarande en favorit.

Bara något år senare upplöstes bandet?
-En vecka innan popstad 2004. Mattias hoppade av och då la vi av. I den livssituation han befann sig så förstår jag det. Peder hade slutat något år tidigare och var ersatt av Niklas Korsell (The Plan). Jag blev kvar i musikbranschen genom att jobba med turnéer och musikteknik och 2013 återförenades vi för en spelning på Popadelica i Huskvarna Folkets Park. Ett värdigt avslut.

Into the night dyker fortfarande upp här och där, bl a i en omröstning i p3 om den sista låten som ska spelas när jorden gå under. Och det var den mest spelade låten i p3 1999. När Lambretta fick grammis för årets video avslutade de sitt tacktal med att ”Into the night” borde ha vunnit.

tmh Foto: Jonte Wentzel

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Demokassetten – ett eget format

Demokassetten är intimt förknippad med 90-talet och indiepopen. På 80-talet gjorde punkarna vinylsinglar. Det behövde inte vi med poplugg – vi skulle ju ändå få skivkontrakt, och CD-brännandet slog inte igenom förrän vid millennieskiftet. Nu var det ju bara det att alla inte fick skivkontrakt och därmed utvecklades demokassetten till ett eget format och även en egen konstart. Check it out!
R-6203184-1413849053-1695_jpeg
Vi börjar där vi slutade i förra inlägget, med Lousy. Deras demos hade inte bara roliga titlar, här har bandnamnet sytts med symaskin. Olli hävdar att det var Magnus Johanssons dåvarande flickvän som skötte hantverket.
stargazer1
stargazer2
Jag har hittills undvikit band jag själv är inblandad i men nu går det inte längre. Här är den s k glitterdemon med Stargazer. Alla som köpte den fick bestående intryck – på händerna! Det är först nu, 19 år senare som glittret sitter fast i den svarta färgen.
11060333_10152630936007294_9184657501365748673_o
Andreas Jonasson spelade gitarr i Tinfoil Fire men startade sedan sitt soloprojekt Mirror Maze som hann ha 15 olika medlemmar mellan 1996 och 2004. Omslagen var surrealistiska fotocollage. Jag skulle nästan kalla det konst.
10689501_10152562381007294_2169701042823707051_n
Penicoat Lane hade medlemmar som senare spelade i Motorhomes. Här är det glatt och barnsligt.

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , , , , , , | Leave a comment

”Meat Box is a lousy band without a future”

Jag kastar mig ut i en regnig vårstorm för att stappla upp till Ungdomens Hus på Rosenlund och träffa Mats ”Olli” Ohlander. Vi pratar Kanadensiska influenser, Skotska producenter och hur många smeknamn kan folk ha egentligen?

11087726_10152613351337294_1424580842_n

-Jag började hänga på Kulturhuset jäkligt tidigt, jag var inte mer än 11-12 och kollade in punkscenen. Fixade replokal snabbt och hade ett par punkband. Sen startade vi Meat Box 1987, det började som punk men sen blev vi gravt influerade av tidiga Red Hot Chili Peppers, UK skatecore bandet Stupids , Australiska Hard-Ons och GOD i en härlig combo med UK band som ; Pop Will eat Itself , wonder stuff Man läste om banden i Melody Maker och NME. Lyssnade i skivaffärerna, jag köpte inte så mycket plattor för jag hade dåligt med pengar. Namnet Meat Box var anti den tidens klubbmusik Beat Box.

Sen gick Meat Box över till att bli Lousy?
-Meat Box var jag, Stefan Norberg och Fredrik Wallin. Sen smög vi in Magnus Johansson, först på tamburin och sen keyboard och samplingar, som var populärt på den tiden. Fredrik Magnusson kom med på gitarr 89-90. Vi spelade bl a på skateboardgalan i Fryshuset, Stockholm. Och så var vi med i TV, programmet Popitop. Musiken gick från punkfunk till mer indie. Vi skickade demos och satte upp alla refuseringsbrev på en ”wall of shame”, fotade av det och gjorde klistermärken som vi skickade med sista Meat Boxdemon. Där stod det ”Meat Box is a lousy band without a future”. Och därifrån tog vi namnet Lousy. Detta var 1994.

lougrp1 Lousy äter frukost

Och musiken förändrades igen?
-Det blev spretigare, mycket flippade ackord, blev helt sålda på Bob Hund när de kom. Vi var också mycket influerade av kanadensiska band som Eric’s trip. De hade en stor musikscen och vi började brevväxla med skivbolaget Sappy records, gav ut en vinylsingel där och tanken var att vi skulle turnera i Kanada. Där nånstans slutade jag i Lousy.

Bara sådär?
-Flera i bandet, även jag, var tidiga med att skaffa barn. Jag hade fått mitt tredje och kände att det var dags att ta tag i mitt liv och tänka på familjen. Egentligen skulle jag lägga gitarren på hyllan men det blev så att jag gick med i Poster istället. Vi hade testat ”Fimpen” Ringvall som trummis i Lousy och han var med i Poster som även bestod av Peter Björkman, Jan ”Megahertz-Janne” Lundgren och Martin Broman. Replokal i gamla yllefabriken i Taberg vilket passade mig då jag bodde i Månsarp.

11009889_10152562380947294_7352413880098387199_n Tidstypiskt demonamn, inte lika tidstypiskt omslag.

Poster blev sedan Ambulance. Vi spelade mycket neråt Malmö/Lund och i Stockholm och så var vi i Skottland och skulle spela in. Just inspelningen blev ett totalt misslyckande. Producenten hade helt fel bild av hur vi lät för då hade vi blivit mer influerade av Elliott Smith och altcountry. Han kunde också försvinna dagar i sträck. Men vi gjorde några gig och så fick vi se Teenage Fanclub i Aberdeen så på så vis var det värt det!

Sen kring 2003 la vi ner Ambulance, i samband med att jag började jobba här på Ungdomens Hus. NU har dock börjat spela igen. Jag, Fimpen, Björkman och Broman. Det är inte så allvarligt längre, nu är mina barn stora och de andra medlemmarna är i småbarnstiden men vi får ihop repningarna ändå. Vi repar gammalt material och så kommer det lite nytt också. Frågan är vad bandet ska heta, för både Lousy och Ambulance är upptaget av andra band.

Ni måste ju spela live!
-Nja, kanske utanför stan först i så fall. jag vill inte att kidsen från jobbet ska se mig! Vårt mål är att plocka ut de bästa nya och gamla låtarna, spela in det på ett nytt sätt och släppa digitalt. Och så måste vi ha ett namn då, kanske en akronym eller något med siffror. Det är svårt att hitta på ett unikt bandnamn nuförtiden.

Lousy på Discogs

En genomgång av Lousys 3 första demos
Här hittar ni även Lousys snygga logga!

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , | 1 Comment

En katt bland bob hundarna

Som så många andra musikgenrer är indie mansdominerad. Men visst fanns det kvinnor som lirade även på 90-talet. I Jönköping.

11081679_10152599607477294_1511719007_n
Cathrine Waldenvik
36 år
Bor i Nacka, Stockholm. Flyttade till Stockholm 2001.
Fru och en 14 månader gammal son.
Systemtekniker på Stockholms universitets IT-avdelning.
Hobbys: Fortfarande både att spela och att lyssna på musik samt historia, matlagning och att spela tv-spel.

Hur började du med musik?
-Jag växte upp i en håla utanför Hjo i Västergötland där pappa var präst i församlingen och vår familj bodde i den stora och något ödsliga prästgården. Det var långt till vänner i min egen ålder och mycket lite skedde om man inte tog tag i det själv. Antal rum i huset tillät ett dedikerat för familjens stereo. Där kunde jag stänga in mig och lyssna på det mesta ur mina föräldrars skivsamling, allt ifrån amerikansk, kristen disco à la 70-tal och instrumental romantisk pianomusik till Freda’. På lördagar lyssnade jag på Trackslistan som jag gärna spelade in ifrån på kassettbandspelaren och satt sedan och spolade fram och tillbaka för att lära mig gitarrsolot från ”Right Here Waiting” med Richard Marx på familjens nylonsträngade gitarr.
1991 flyttade familjen till Jönköping efter att pappa fått jobbet som präst i Kristine Församling på Öster i Jönköping. Jag var då 13 år och mamma tyckte väl att jag behövde något vettigt att göra i väntan på att jag skulle acklimatisera mig till stadslivet jag hade på denna tid en mycket utpräglad västgötadialekt och såg väl i största allmänhet ut som ”kusinen från landet”.
Hursomhelst så anmälde hon mig till gitarrlektioner på KFUM. Jag fick en gitarrlärare, Tobbe, som jag tyckte väldigt mycket om. Han var lite tuff och snäll. Jag spelade mycket Toto och annan västkustrock. Jag levde för torsdagarna då jag skulle få gå dit igen och all annan tid efter skolan spenderade jag med gitarren och så sjöng jag till ackordföljderna. Storasyrran Maria som var grym på piano tyckte väl att det var praktiskt jag nu kunde spela gitarr för då kunde vi spela och sjunga lite tyst på kvällarna tillsammans när övriga familjen gått och lagt sig. Så vi började göra en del musik och så sjöng vi stämmor väldigt mycket stämmor vi var delvis inspirerade av pappas skiva Simon and Garfunkel live from central park.

Mitt och syrrans första band hette Anti-Blondes och tilläggas bör väl att vi båda hade långt hår i mittbena svart repsektive hennafärgat. Vi spelade bland annat på kaféet på Peset som körde spelningar på kvällstid ett tag. Sedan började jag hänga med min kompis Systas storebror Petur som hade börjat ettan på Pesets musiklinje har jag för mig. Vi började spela lite tillsammans, han lyssnade på U2 och jag lyssnade mest på The Sundays och The Cranberries samt ett australienskt band som hette Frente som syrran hade fått inspelad på kassett.
Sedan spelade vi ihop alla tre Maria sjöng, Petur spelade bas och jag spelade gitarr och sjöng stämmor vi hette först Kite och sedan Wellingtons. Vi spelade ute en del på bland annat på Café Nemo, Kulturhuset, Eldslandet och på Nefertiti i Göteborg. På någon konsert så var Mattias Alfheim (gitarrist i tidiga Cardigans som tragiskt dog i slutet av 90-talet) med och spelade mandolin. Petur spelade senare i The Motorhomes som det ju gick riktigt bra för.
10647120_10152602336417294_2878497362429091273_n Bandbeskrivning från K-dagen 1997

Berätta om Peevish, bildande och medlemmar.
– Efter att min syster flyttade till London 1994 och jag var utan band så frågade tursamt nog Patrik Cedercrona aka Cedde mig en kväll på Café Blabla om jag ville börja spela och framförallt sjunga med deras band Stardust som bestod av förutom Cedde på trummor, Elias Stenberg på bas och Jonatan Svärd på elgitarr det ville jag ju såklart. Bandet hade redan en replokal på Kulturhuset så vi började repa tillsammans och det blev som en nytändning för det gamla bandet och något nytt och spännande för mig med en hel banduppsättning. Jag och Jonatan gjorde låtar på var sitt håll som vi sedan gjorde klart tillsammans i bandet. Bandnamnet Peevish kom till genom att vi tog med ett engelskt-svenskt lexikon när vi fikade en gång och så gick vi igenom engelska ord som vi inte kände till eller någonsin hade hört och som lät tillräckligt indie.

Lite om replokalen. Spelningar. Demos. Blev ni recenserade? Var?
-Vi repade i rum 117 på Kulturhuset som vi i perioder delade med fler jag gick gymnasiet på ED och de andra gick på Peset så jag kände ju liksom inte så många från den västra sidan av stan men minns att det ibland var en del för mig då okända människor på besök när vi repade som satt och hängde.
10577110_10152602336372294_3141065590352295715_n Ett repschema från rum 117. Gemytlig bandsämja :)

Vår första stora spelning var på Musik Direkt som det året var på Jönköpings Teater. Det var mycket folk minns jag eftersom jag var nervös men det gick bra och vi gick vidare till nästa delfinal. Det innebar att vi fick spela in en livevideo som jag inte har tittat på sedan dess. Vi vann inte finalen i Jönköping utan det gjorde ”De tre snusketörerna”. Vi spelade efter detta in vårat första demo på Jönköpings Radio i en studio: Jag har för mig att vi spelade live och sedan lade jag på sången och eftersom vi hade ganska begränsat med tid så fick jag oftast bara en tagning. Jag minns att låtarna gick i höga tonarter och gitarrklämma var inget som vi hade tänkt på att använda så jag fick sjunga riktigt högt och dessutom så mixades sången med alldeles för hög volym. Men demon var bra, svängig och musikmässigt lite åt bossanovahållet. Jag har för mig att Per Agerman skrev en notis om demon i JP.

10436200_10152592473812294_8492520943947524942_n (Klicka för större bild)

Efter ett tag så förändrades våra musikpreferenser killarna lyssnade på Led Zeppelin, The Charlatans, The Verve och jag gick och köpte gamla discoskivor från 70-talet på antikvariatet på Smedjegatan. Vi spelade in ett par demos till men inget blev det andra likt. På sista demon så har jag för mig att Elias hade flyttat till Australien och det var en annan kille (Daniel Snälls) som spelade bas, jag kommer ihåg att han lade ned sina kläder i basfodralet när vi repade eftersom jag rökte i replokalen. Det tycker jag var lamt då men helt förståeligt så här i efterhand. Vi hade väl en del spelningar men den här tiden är lite fragmentariskt, jag vet att vi spelade på Kinnarps Arena när den var nybyggd en nyårsdag så det var inte speciellt mycket folk.

Ensam tjej bland alla grabbar, hur va det? Få tjejer i genren öht.
-Jag tänkte väl inte så mycket på det då, jag umgicks ofta med killar det gör jag fortfarande. Det fanns väl inte speciellt många kvinnliga förebilder då som till exempel var kända för att spela gitarr och det finns det väl inte fortfarande idag så viss jag förväntades nog inte köra något fem minuters gitarrsolo utan mest att sjunga, inom indiegenren fanns det ju ändå en del sångerskor till exempel Hope Sandoval, Harriet Wheeler och Elizabeth Fraser. Jag gjorde ju en del av den musik vi spelade och jag tycker att även fast jag ibland hade svårt att förklara hur jag ville ha det så fick jag bra gehör.
Jag kommer ihåg att jag kunde få kommentarer om att jag skulle se glad ut på scen för att det var trevligt och tilltalande men det brydde jag mig inte alls om det var ju inte var ju inte Wallmans Salonger utan vi var ju emo.

När la ni av med Peevish?
-Jag har för mig att vi lade av med Peevish när jag flyttade till London 1998 när jag sedan kom tillbaka till Jönköping 1999 så började jag spela med Philip Ekström. Vi hade ett band som hette Kilimanjaro och vi spelade in lite hos en kompis som hade dator med ett bra ljudkort. Vi gjorde några spelningar bland annat på Eldslandet. Sedan startade Philip The Mary Onettes och jag flyttade så småningom till Stockholm.
Har du fortsatt med musik sen?
-Jag har min egen lilla studio hemma och har spelat in en del genom åren men känner väl en liten sorg över att jag inte vågade mer när jag var yngre. Jag tycker fortfarande att det är roligt och nödvändigt att göra musik.

Vill som sista fråga veta vad som var höjdpunkten för bandet och hur du ser på den tiden idag.
-Jag antar att vår höjdpunkt var i början när vi var med i Musik Direkt och sedan spelade in vårat första demo. Men jag tycker nog ändå att vi blev bättre med tiden när vi började att improvisera lite mer det är det som är roligt med att spela i band att man är olika individer med olika referenser.
Samtidigt som jag kan romantisera den här tiden utan mobiltelefoner och internet då vi lyssnade på fullängdsskivor med spår i rätt följd som vi inhandlade på fysiska skivaffärer så tror jag att den musikrevolution som kom i och med att folk började ladda ner musik och att skivbolagen förlorade sin makt har bidragit till att mycket mer musik utan krav på trender har fått chansen att göras och att höras.

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , | Leave a comment

Munksjögäddor och Englandskontrakt

När jag gick på Per Brahegymnasiet i början på 90-talet åt vi skollunch på Rigoletto. På en vägg där satt en mystisk färgglad affisch.
Magicseeduk_front
Psykedeliskt 60-tal? Nej, det var ett skivomslag av gruppen Easy, närmare bestämt debutalbumet Magic Seed. Vid denna tid var Easy redan utvandrade till Göteborg men allt började i Jönköping. Johan Holmlund berättar:

-Det var en del år under tidigt 80-tal som var riktigt vitala. Rikard Jormin, Easys basist, var tidigt ute och spelade in en grym EP med bandet Laughing: ”Kärlekspistoler” som producerades av Lennart Wass. För mig var det inspirerande att se att vänner i ens egen ålder kunde ge ut skivor. Man kunde göra något eget även om man, som vi, bodde på platser som Grästorp, Ekhagen, Dalvik och Mariebo. Tommy Ericsson, Easys ena gitarrist spelade med lite olika band och Anders Petersson satt hemma och lärde sig all världens låtar på gitarr. Vi var ett gäng som under ganska lång tid låste in oss i en källare på Torpa, övade och smidde planer. I början gav vi lite konserter för inbjudna där nere i källaren. Det var en blandning av covers och egna saker med chorusboxar och dist. Minns att en av konserterna avslutades med att gitarristen Mats Berggrens farfar sjöng alla fjorton verserna av ”Lincoln-visan”.
Sen fick vi för oss att skicka en en låt till Vättern Rock (en musiktävling i lokalradion). Vi kallade oss DEO (efter Gud, inte det man har i armvecket) och låten ”Black Car” lät ungefär som Jesus & Mary Chain inspelade i ett avgasrör. Det skulle vara telefonomröstning. Vi övertalade alla vi kände att rösta på oss. Så gick vi till final i Tipshallen där vi självklart kom sist!
Men vi lyckades i alla fall skapa lite kaos. Och Edde Nilsson fixade en del spelningar till oss efter det här. Bl a på marknaden i Huskvarna och på en scen utanför Torpa seniorboende. Härliga tider! För ett par månader sedan snackade jag med DEO-trummisen Janne Fransson och han tyckte att en av låtarna på Easys senaste skiva lät lite som DEO. Och antagligen hade han rätt: ingen utveckling alls på ett kvarts sekel (skratt).

Om vi ska återgå till Jönköping som musikstad…
-Kulturhuset / Stab på Tändsticksområdet var ju ett nav i musiklivet, Edde och Lennart Wass hade stor betydelse. JP hade en musiksida som var bra på att skriva om lokala förmågor. Men för mig tror jag att den viktigaste glädjekällan var alla fantastiska skivaffärer som fanns i stan.

När kom du/ni i kontakt med begreppet indie/alternative?
-Skulle gissa att det var när jag var femton. Det fanns något magiskt över alla dom här spännande etiketterna där grupper med konstiga namn kund spela in små popärlor. Utan att kompromissa. Vi kunde träffas i timmar och lyssna på och tala om det här. Det var en annan värld som öppnade sig. Sen kunde vi göra pilgrimsresor till England och fylla drickabackar med vinyl. När sedan Easys första singel ”Castle Train” gick in högt på engelska independent-listan så kändes det som en stor grej.

10994974_10152590321712294_9009806271367641186_n

Hur hamnade bandet i Göteborg?
-Egentligen var det så att flera av oss tvingades iväg till Göteborg för att göra vapenfri militärtjänstgöring. Och väl där så började vi repa ovanför en bilverkstad. Sen blev vi kvar i där. Började studera, jobba och fortsätta att leva i musikens värld.

Varför bytte ni namn? (Easy hette först Tv Pop Crisis)
-När vi fick skivkontrakt med engelska Blast First/Mute så tyckte dom att Tv Pop Crisis inte passade musiken vi spelade och vi var inte själva heller helt nöjda med namnet. Så Lars Aldman på radioprogrammet Bommen anordnade en lyssnartävling där man fick skicka in sina namnförslag. Att vi hade en viss självdistans kan man ju se så här i efterhand när man tittar på listan över namnkandidater som var kvar till slutet. Jag menar namnet The Orienteringsdöden hade väl antagligen inte funkat så bra… Eller att arbetsnamnet på första skivan var ”Mariebo-Råslätt, uppskjutet pga regn”.

Ni kom tillbaks till Jönköping och giggade sen, hur var det?
-Första konserterna var lite konstiga. Vi var omskrivna överallt innan vi ens hade gett ut en skiva och många tyckte nog att ”så bra är dom ju inte”. Men jag minns att vi spelade på Café Rydberg i botten på Stora Hotellet. Det var en fantastiskt fin kväll. Innan satt vi i sommarvärmen på Vätterstranden och sen dansade publiken sig svettiga.
foto1_easy
Easy svalkar sig vid Piren i Jönköping. Foto: Karin Selldén.

Hur tror ni er flytt påverkade andra band? Kan Cardigans ha tagit intryck? (även om de inte flyttade åt samma håll).
-Minns att Petri Lundén kom fram till oss efter en av våra Jönköpingsspelningar och langade fram ett kontrakt gällande att vi skulle spela på Hultsfredsfestivalen. Han hade ju en hand i Cardigans längre fram och fick säkert en och annan idé av oss. Cardigans-gänget själva är ju några år yngre än oss, så dom kände nog till vad vi höll på med. Deras första skiva släpptes ju också på ett bolag som en kompis till oss hade. 1998 så spelade vi med Cardigans i Rådhusparken. Minns att vi snackade om att det har varit tur för oss att engelskaundervisningen på skolorna i Jönköping har varit bra. Så tack alla lärare på Torpaskolan, Junedalsskolan och Per Brahe gymnasiet!

Du har behållt din ”indiefrisyr”. Som statement? För att jävlas? För att det är snyggt?
-Även en klocka som står still går ju rätt två gånger per dygn…

Fakta om EASY: debutskivan ”Magic Seed” kom ut på engelska Blast First 1990. Tre singlar från skivan hamnade på engelska topplistan. Plattan fanns 2013 med på tidningen Sonics lista över de 100 bästa svenska skivorna genom tiderna. I sommar återutges den i en jubileumsutgåva.

Easys singel ”Never seen a Star” från 1993 handlar om Jätten Vist.

I en intervju med Jan Gradvall i Expressen 1991 talade gitarristen Anders Petersson om hur han, när han var liten, brukade sälja nyfångade gäddor till Stora Hotellet i Jönköping: ”Vi brukade fånga dem i den förorenade kanalen från Munksjön, där nappade det tveklöst bäst. Men det var alltid lättare att sälja gäddorna till hotellets kockar om vi ljög, och sa att vi fångat dem i Vättern i stället.”

Senaste Easy-skivan heter ”Swimming with the Beast”.

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , | Leave a comment

Good music sends shivers down your spine

Som konstaterades i förra inlägget var inte begreppet indie etablerat på 80-talet. Pelle Moeld f d Gustafsson, sångare i Shivering Spines:

För det första, var ni indie? indie kan ju vara så mycket: britpop, shoegaze, slackerrock etc
-Vissa kallade oss för crusty. Kanske för att vi var ganska yviga i uttrycket, ”en svensk variant av Levellers” som Terry Ericsson skrev i sin recension i tidningen Pop av vårt album Garlic Escargots. Personligen tycker jag att vi framförallt var DIY eftersom vi gjorde allt själva, från T-shirttryck till skivomslag till tryck på tändare och till och med på isskrapor (!) ett arv från Shivering Spines rötter i punken kanske. Musikaliskt var vi nog inte inne på nån specifik genre eftersom alla i bandet lyssnade på helt olika musik, allt ifrån Einsturzende Neubauten till Queen via The Wonder Stuff, Sham 69 och Vaya Con Dios.

Hur började det med bandet?
-Det var när punkbandet Pöbel Möbel somnade in som basisten Svenne Svensson, gitarristen Danne Jälmeborg och trummisen Fredrik ”Fido” Johansson frågade mig om jag ville sjunga i deras nystartade grupp som då ännu inte hade något namn. Min klasskamrat från gymnasiet Janne Meijner, som var en grymt skicklig gitarrist, anslöt och plötsligt hade vi ett band. Själv hade jag tidigare mest lajjat runt som keyboardist i några halvhjärtade svartrockprojekt med namn som Art Concrete och Faust utan nån direkt framgång.

Pöbel Möbel däremot var ju rejält etablerade både i Sverige och utomlands. Svenne och Fido hade dessutom ett framgångsrikt fanzine/skivbolag under punkeran som hette hette Skvaller Records och som släppte singlar med bla Asta Kask. Fido försvann dock ganska tidigt ur bilden när det gällde Shivering Spines. Han var med på den första demon vi spelade in hemma i min morsas och farsas hus i Hovslätt och några spelningar därefter. Har för mig han slutade p g a av studierna. Så när Fido la av hittade vi vår nye trummis Johan Häll via en annons på Musikbörsen. Johan kom från Råslätt, hade mer av en hårdrockbakgrund än vi andra som hade rötterna i punk och gothrock. Vad jag minns så var Johan med under ett rep, tyckte inte det var hans pryl, men ändrade sig så småningom och kom tillbaka och visade sig dessutom vara en ultraslipad gitarrist.

IMG_4378 Shivering Spines in action. Foto: Karin Selldén.

Namnet Shivering Spines kommer från en intervju jag hörde med på programmet Lilla Bommen i P3 med Wayne Hussey i Mission där han förklarade att ”Good music sends shivers down your spine” Shivering Spines helt enkelt. Det var inte svårt att övertyga de andra om bandnamnets förträfflighet minns jag. (Undertecknad kan bara hålla med. Det är ett lysande bandnamn).

Vad lyssnade ni på? Lokala förebilder?
-Lokala förebilder skulle väl vara Dansdepartementet och Sixten redlös kanske, men det var inte där vi hämtade vår huvudsakliga näring. Skulle du göra ett störtdyk ner i våra skivbackar då, skulle du hitta plattor med Stone Roses, Diamanda Galas, Nick Cave, Status Quo, Queen, Nick Drake, The Levellers, Pogues, Vaya Con Dios, Ebba Grön, David Sylvian, The Men they couldn’t hang, Hunter’s & Collectors, Sham 69, Happy Mondays, Killing Joke, Wonderstuff och Sisters of Mercy och en hög med andra band å artister som jag glömt bort namnen på.

Var repade ni? var lirade ni?
-Repade gjorde vi på STAB, nere på Tändsticksområdet, några dörrar från Freda’ som jag gillade mycket då. Kul grej var att Arne och Mats från Freda’ brukade dyka upp våra spelningar och särskilt Arne gillade oss lika mycket som jag gillade Freda’. Många peppande ord från honom på den tiden. Vår debutspelning skedde 1988 på Lunds Nation i Lund och jag var rånervös. Hade aldrig frontat ett band förut och höll mig i mickstativet under nästan hela giget. Det skulle ändra sig och några år senare brukade jag alltid ha minst 20 meter sladd eftersom jag ofta drog iväg långt från scenen under spelningarna, upp i högtalarstackarna eller ut i publiken. Även Svenne som spelade bas försvann från scenen ibland, en gång i Köpenhamn gick han på toa mitt under giget men fortsatte lira felfritt ändå. Vi var ganska yviga som sagt.

IMG_4382 Pelle om bilden: ”Jag spelar munspel på fel håll med bastonerna till höger och diskanterna till vänster. Omöjligt att se här såklart men det blir så när du lär dig själv utan instruktioner från andra. Låten jag spelar kan vara Red raincoat. Den hade ett munspelsintro”.
Foto: Karin Selldén.

Många nationsspelningar blev det, ofta i Lund men även i Luleå och Linköping. Tror att vi och våra öldränkta spelningar passade rätt bra ihop med den törstiga studentandan. Vi spelade en del i Göteborg och Stockholm också, bl.a på Tre backar i Vasastan och i Ultrahuset i Handen. Tompa Eken ( också känd från Café 44) var i alla fall där och bjöd sina rykande nybakade ultrabullar, kanske världens bästa bakverk.

Sen blev det två gånger på Hultsfredsfestivalen, en gång utanför själva festivalen på ett provisoriskt lastbilsflak ihop med Eggstone, innan de slog igenom och senare startade Tambourine studios, tror det var 1989 kanske och sen 1993 så vi stod på scen innan Bob Hund gjorde sin genombrottspelning på Stora Dans. Jag jobbade på Musikjournalen i P3 då så det var en lite märklig känsla att först spela inför ett fullspäckat Stora dans, för att en halvtimme senare stå ensam med en bandspelaren på fotbollsplanen för att intervjua brittiska Sultans of Ping.

Vi vann även Polygramtävlingen Årets rockband 1990 men det ledde inte nån vart utan höll nästan på att ta kål på oss eftersom vi inte visste hur det skulle bli med skivsläpp. Mycket snack och ingen verkstad alls från storbolagshåll. En singel vart det till sist och sen tystnad… Så småningom så tröttnade vi på alla löften som aldrig infriades så vi tog saken i egna händer, tog privata lån och släppte debutalbumet Garlic Escargots på vår egen label Brimstone Records. Det var först då som om det lossnade på allvar och vi hördes i såväl P3 som SVT och MTV. Vi sålde 1000 ex av plattan på bara en månad och fick tillbaka allt vi lagt ut nästan direkt. Do it yourself som sagt…

Berätta mer om MTV.
-Paul King som var Mr MTV personifierad, påannonserade oss i 120 minutes, indieavdelningen på MTV just då, och detta under en period då alla MTV shower sändes från London ut över hela Europa, så det var stort, på gränsen till ofattbart för oss. Videon till ”Lying awake” spelades in i Rådhusparken med Peter Lindblom som producent och rullade sen lite här och var på MTV under våren och sommaren -93. Peter jobbar numera som manusförfattare. Han skrev bl.a manuset till Wallander – Mordbrännaren från 2013.

Lying Awake (notera den pedagogiska introduktionen!)

Varför la ni ner?
-Jag började jobba som heltidsreporter för P3’s då största musikbevakande program, Musikjournalen i Växjö, hade inget körkort, och så småningom gled hela bandet ut i sanden eftersom repen kom allt mer sporadiskt. Vi fick andra intressen och andra prioriteringar antar jag. Shivering Spines hade ändå brunnit hårt i fem år så det var kanske dags ändå.

Återföreningsgig 1996. Berätta.
-Ett ganska roligt men som vanligt stökigt gig där Janne som spelade leadgitarr försvann från scen under några låtar för att sen plötsligt dyka upp igen. Det var lite så ibland med Shivering, att oplanerade saker bara hände.

Blir det nån mer återförening?
-Tveksamt även om frågan kommit upp några gånger. Vi får låta svaret ligga öppet tror jag.

Er betydelse för andra band som kom efter?
-Ingen aning. Inga uppenbara followers i alla fall vad jag vet (men det vet jag, red. anm). Vår platta ”Garlic Escargots” spelades i alla fall på en del fester i Seattle runt 93 vet jag eftersom Ian Gerrard som var utbytesstudent på Peset och bodde hemma hos oss när jag gjorde lumpen, var ett stort fan. När han for hem igen tog han med sig Garlic Escargots som tydligen hördes ofta när han hade fester. Kanske finns nåt Seattleband som tog intryck? Får nog passa på den frågan. Svårt att veta.

Även om Shivering Spines inte var indie när de började kan man konstatera att de spelade och förekom i indiesammanhang på slutet.

Inspelningar/skivor
shivering_spines_39766
Desert Hum / Power (7″, Tilt Records, Spines 001, -89)
Judas Kiss / Pros and Cons of Convertible Homes
(7″, Tilt Records, Spines 002, -90)
Live Kulturhuset 14 sept-91 (MC, Tilt Records, Spines 003, -91)
Heaven is…/ The Night Before Today (7″/CD, PolyGram, 866750-7, -92)
Garlic Escargots (CD, Brimstone Production, BRCD 9301, -93)

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , | Leave a comment

Indiebolag innan indie

Lennart Wass startade ett indiebolag innan indie, skivorna från S-skivor dyker fortfarande upp runtom i världen och kanske var Laughing Jönköpings första Indieband…

Jag träffar Lennart Wass på hans nya arbetsplats på Högskolan i Jönköping. Gårdagens lunchspelning med Tre Små Grisar var ett lyckat Wass-arrangemang men Lennarts gärning i musikbranschen är betydligt äldre än så.
11027953_10152566282742294_9007226934028092405_n
-Skivbolaget startades på Vätterstranden 1981. Hedda (Sixten Redlös) och en till (bortglömd) person funderade på hur man skulle få ut musiken. Det slutade med att jag gav ut en kassett med fyra band: Sex Machine, Dansdepartementet, Sixten Redlös och Laughing Container. Jag kom i kontakt med många band genom mitt jobb som inspelningstekniker på Sveriges radio och pysslade sedan med skivbolaget på kvällar och helger.

Du behövde alltså inte gå med vinst?

-Nä, snarare var det banden som kunde tjäna en hacka och skivan ifråga blev populär. man kunde även köpa plattorna på Musikgränden och Tilt. Sixten Redlös och Dansdepartementet sålde slut på en del singlar, det gjorde inte Laughing.
Laughing Laughing 1983. Foto: Jöjje (Sixten Redlös)

Som så många andra band tappade Laughing Container ett av orden i bandnamnet och blev bara Laughing. Gitarristen Janne Johansson förklarar gruppens utveckling:

– Vi kallade musiken rätt o slätt 80-talsrock. Postpunk är en efterkonstruktion. Laughing kallas också darkwave, coldwave i efterkonstruktionerna. Vi började som ett punkband med rötter i 77-punken men när punken blev tråkig, övergick i två-takt och alla band lät ungefär likadant så gick vi en annan väg.

Tillbaka på högskolan funderar vi på om Laughing inte var Jönköpings första indieband.

-Laughing kunde ha blivit något om de hade fortsatt. De hade en drömsk, lite skir stil. Men medlemmarna flyttade från stan. Mina gamla släpp dyker ibland upp utomlands, senast i Tyskland, eller var det Japan? Banden på mitt bolag var ganska olika men trivdes ändå i samma stall. Det var mer konkurrens mellan hårdrocksbanden.
Engagemanget och sammanhållningen mellan mig och banden var grejen med S-skivor, avslutar Lennart.

S-skivor diskografi

Lyssna på Laughing: Kärlekspistoler

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , | 1 Comment