Livelistan 2016

A Mote of Dust, The hug and pint, Glasgow 31 januari

En melankolisk skotte kör sina låtar i en källarklubb. Ibland behövs inte mer. Magiskt.

Deportees, Sofiehof underjord, Jönköping 24 mars

Stor popmusik i den lilla lokalen med det schackrutiga golvet.

Graveyard, Huskvarna Folkets Park 22 april

Inte en fulländad konsert men det sista vi ser av Graveyard på ett tag.  Kanske för alltid.

Slough Feg, Muskelrock, Tyrolen 5 juni

Överraskningsbandet tog nya och gamla fans med storm. Keltisk rock om sådan finns.

Essex Green, Debaser Strand, Stockholm 8 juli

Comebacken kom från ingenstans och lät lika bra som förr. Ny platta i vår.

PJ Harvey, Way Out West, Göteborg 12 augusti

Festivalen regnade sönder men vad gjorde det när en prima donna gjorde sin nya grej.

Cities of Mars, Sofiehof underjord, Jönköping 4 november

Stenhård stonerhardcore som hypnotiserar på ett gött sätt. Tajt är bara förnamnet.

Kent, Malmö Arena 13 november

Varmt och visuellt när Kent tar sitt långsamma farväl. Gladast i publiken var några danskar.

Heavy Tiger, Beatmeet Sofiehof underjord 19 november

Korsa The Hives med Sahara Hotnights så förstår du vilken käftsmäll detta är.

Kite, Sofiehof underjord, Jönköping 3 december

Till och med en lite sämre spelning med Kite kvalar in på årsbästalistan.

Posted in Festivaler, Konserter, Listor | Leave a comment

Årets skivor

De Rosa: Weem

David Bowie: Blackstar

Emma Pollock: In search of Harpersfield

Deux Furieuses: Tracks of wire

PJ Harvey: The hope six demolition project

Angel Olsen: My woman

Josefin Öhrn & The Liberation: Mirage

Testament: Brotherhood of the snake

Leonard Cohen: You want it darker

Vader: The empire

Posted in Listor, Skivor | Leave a comment

Muskelrock 5 juni

Hastigt och lustigt blev det så att jag åkte ner på Muskelrock. Den sista dagen, påpassligt placerad dagen innan nationaldagen. När jag anländer är såklart de flesta andra besökarna lite slitna efter två dagars festivalande. Inledande Tornet låter då lagom eftermiddagslojt. Det kan inte bli annat när typ alla låtar går i långsam 12/4 takt. Lite fööör segt i längden faktiskt.Tornet

Mer energi har skotska King Witch. Bandet har bara funnits knappt ett år men känns ändå som en fungerande enhet. Sångerskan har ett kraftfullt vibrato som skakar den gamla dansbanan i grunden.King witch

Riktigt bra drag blir det med Lethal Steel. Frågan är bara om det NWOBHM-aktiga bandet är helt på allvar. Det känns som lite för mycket glimt i ögat emellanåt. Men tajt, hårt och välarrangerad metal är det likafullt.Lethal steel

Lokal anknytning finnes i Hällas. Jönköping-Linköping samarbetar i bandet med lustiga slingor och plötsliga taktbyten. När de slänger in en cover av Rush passar den som om det var en egen låt. Extra plus för det fläskiga orgelljudet och Tommy Alexanderssons burdusa sångstil.Hällas

Muskelrock har en förkärlek för annonserade artister. Ett år var hela lineupen hemlig in i det sista. I år är tiden 21.00 avsedd för ”hemlig artist”. Detta kan såklart falla platt vid feltänkt bokning, men Slough Feg är ett genidrag. Och varför har jag inte upptäckt det här bandet tidigare? Otroligt bra: medryckande, kaxigt och mängder av coola gitarrpassager.Slough FegSångaren Michael Scalzi släpper gitarren efter ett tag och far runt som värsta punksångaren. men detta är klassisk heavy metal i Maiden och Lizzys anda. Kolla upp om du som jag inte kände till Slough Feg.

Så till sorgebarnet Diamond Head. Mest kända för sin påverkan på Metallica i 80-talets början. Nu med typ en originalmedlem och en sångare som lyckas förstöra hela giget. Alltså, han sjunger helt okej, men har en ovana att liksom sätta sig i luften. Det blir löjligt. Snart härmar halva publiken hans ”sittdansande” och hur kan man då fokusera på tråkiga nya låtar och de få hitsen d v s de tre låtar som Metallica gjort covers på. Jag hinner höra en av dessa, ”It’s Electric”, sen tar jag bilen hem igen.

20160605_173234MEN Muskelrock är en oerhört trevlig festival. Av musiknördar, för musiknördar och festprissar. I den oslagbara miljön: folkparken Tyrolen. Än finns det massor av arrangemang kvar här i sommar, kolla upp!

 

 

Posted in Festivaler, Konserter | Tagged , , , , , , , , , , , | 1 Comment

DEUX FURIEUSES: TRACKS OF WIRE

1200x630bf
Rock has died a thousand deaths over the years, but guess what? Rock is back. Rock with a message in the shape of Scottish ”powerduo” Deux Furieuses. Their debut album ”Tracks of wire” is an alarming report from the second class citizens of this world. Namely those who don’t have a dick.

Also involved is PJ Harvey associate Rob Ellis and the production is tight and conpressed yet strangely dynamic. Drummer Vas is all over the place with polyrhythmic flourishes and massive attacks. Guitarist Ros is more sparse on her instrument but the vocals equals a musical dentist drill, nasty but necesarry.
It’s not all drums and guitar either. Little details show with repeated listening. Bits of piano, xylophone and the kind of laconic backing choirs that the aforementioned PJ Harvey make good use of. Such is the case in ”Dream for change”. Simple and catchy, it should be the Furieuses next single in my humble opinion.
But the album’s centerpiece is ”Are we sexy enough”. A mourning dystopia of a song, closely related to ”Without you I’m nothing” by Placebo it stops the world for a minute when you loose yourself in the bleak landscape that is painted in your ears.
The album ends on a mysterious note, but play it again, Sam! I hope to see the band live soon since there is a suspicion it might sound even better in a concert setting. If you’re into indie rock, politics, poetry and life in general, get this and play it to death. It may be uneasy listning at first but it’s well worth a spin. You will be richly rewarded.

Posted in Skivor | Tagged , , , | Leave a comment

Book Sharp!

Är Roxette en ”guilty pleasure”? Jag var för liten/ointresserad när Gyllene Tider härjade första rundan, men Roxette följde mig genom de senare tonåren. Första skivan susade rätt obemärkt förbi men Dressed for success, singel nr 1 från ”Look sharp” var något annat. Vilken låt! Och Marie Fredrikssons sång var ju bara världsklass. Nu mumlar ni nåt om 80-talsnostalgi men det skiter jag i. Roxette var och är en fantastik popduo. ja, de härmade Eurythmics. Ja texterna var lite ostiga. Men inget slår en vräkig Roxetteballad: Listen to your heart. Spending my time. It must have been love. Gåshud.
Marie Fredrikssons självbiografi kom nyligen men den har fått ganska kass kritik. På rea hittade jag istället ”Roxette – den osannolika resan tur och retur” av Sven Lindström. Här slipper man tjatiga barndomsskildringar, historien börjar där Gyllene Tider slutar och följer sedan hela berg- och dalbanan fram till 2013. Det är som en saga och där kommer också min stora invändning: Historien berättas av Sven Lindström och BARA Sven Lindström. Det finns inga intervjuer, citat eller källhänvisningar vilket gör berättandet endimensionellt men ändå spännande. Köper man det greppet är det bara att åka med.
Köper man INTE berättargreppet finns ändå halva boken kvar. Där får vi fansens berättelser. De kallas Roxers och kommer ofta från östblocket eller Sydamerika. Roxette är GIGANTISKA i Sydamerika. Dessa Roxers tömmer sina bankonton för att följa Roxette på turné, en Ryss börjar t o m jobba på Aeroflot för att lättare kunna flyga till spelställena. De gifter sig med likasinnade, gifter sig med helt oförstående ”ofrälsta” och den mest gripande historien handlar om ett Roxerspar där hustrun hamnar i koma men maken spelar Roxettelåtar i hörlurar och till slut vaknar frugan. Det som saknas i boken är Per och Maries egna ord. Men sånt finns i andra böcker. De galna fansen är också värda utrymme.

Posted in Böcker | Tagged , , , | Leave a comment

Livelistan – förövrigt det hundrade inlägget på Ljudmatta!

Mark Olson – Spira 6 mars
Altcountryn är som bortblåst när Mark Olson och äkta hälften Ingunn Ringvold tar oss med på en märklig musikalisk resa. Det är inte många som åker med men de som gör det glömmer det inte.

Amason – Huskvarna Folkets Park 27 mars
Ordet supergrupp passar på så vis att bandet gör supermusik: snyggt, svängigt och med feeling. Det är inte ens viktigt om låtarna sjungs på svenska eller engelska, alla gränser är ändå utsuddade.

Nick Cave & The Bad Seeds – Stockholm Waterfront 14 maj
Den gamle grottmannen struntar blankt i den fina salongen och skapar snart publikhysteri men visst gör sig de lugna stunderna fint i lokalen där Dylan tidigare uträttat storverk.

Stry & Stripparna – Sävsjö Celebration 15 augusti
Christian Kjellvander krattar tältgruset som ersättning för ett helt tributepaket (!) och sen kör den gamle punklegenden Stry över en handfull redan frälsa i ett litet hörn av den för stora kaosfestivalen.

Knivderby – Sofiehof 26 september
De är fler bandmedlemmar än nånsin och invaderar våra sinnen med undergång och konspiration. Större och snyggare ljud men mörkrets hjärta sitter fortfarande i Oscar Svensson.

In Flames – Huskvarna Folkets Park 7 november
Publiken i Teaterladan bär fram bandet med sina bara armar och då är det lätt att spela fläskig och allsångsvänlig metal. Detaljerna blir en lycklig dimma i den goa helheten.

Kite – Pallas Atena 7 november
Att två personer kan skapa så mycket ljud, att ett gammalt souvlakihak kan förvandlas till en Bauersk trollskog fylld av sällsam musik, det låter otroligt men är så sant som det är sagt.

Ulf Lundell – Jönköpings Konserthus 21 november
Han ska lägga av. Ingen begriper varför. Det låter förträffligt, låtlistan har mer utropstecken än frågetecken och bandet är nästan lika piggt som huvudpersonen själv. Sluta inte Uffe!

Posted in Konserter, Listor | Leave a comment

Årets skivor 2015

Amason: Sky city
Björk: Vulnicura
Susanne Sundfør: Ten love songs
Marduk: Frontschwein
Lamb of God: Sturm und drang
Dr Dre: Compton
Ghost: Meliora
Iron Maiden: Book of souls
A mote of dust: A Mote of dust
W.A.S.P: Golgotha

Posted in Listor, Skivor | Leave a comment

Jeffs lynne är detsamma

Efter ett halvårs ledighet drar jag nu igång ljudmatta igen. JKPG-indie var ett roligt projekt men nu blir det tyckande om musik igen. Häng med!

Vi börjar med en återkomst av stora mått. Jeff Lynne har hållit en låg profil under 2000-talet men nu är han och ELO tillbaka med Alone in the universe. Och det låter som vanligt. Det låter ljudmässigt lite sämre än vanligt. Med sämre menar jag att ljudet är murrigt och lite instängt. Det är inget som gör mig något men hifi-nördar skakar nog på huvet. Jag köpte CDn så jag har ingen aning hur vinylen låter.
Låtarna då? Det låter ELO, dvs det låter Beatles och Roy Orbison med de där speciella Jeff Lynne-ackorden som heter typ sus 5 minus 9. Nästan som om Jeff Lynne har tänkt: nu skall alla få precis vad de förväntar sig. Som när man önskat sig något i julklapp och får exakt det. Jag ville nog bli lite förvånad i alla fall. Men jag hade blivit mer förvånad av en helomvändning.

Posted in Skivor | Tagged , , , | Leave a comment

En pingvin i Dregens skugga

I Jönköping blomstrade indiescenen på 90-talet. Nässjö var en annan femma. Staden hade mycket punk, metal och sleaze, kanske tack vare den stora exporten Backyard Babies. På indiefronten fanns i princip bara Curseflower och Morning Penguin. Henrik Johansson berättar:
-Det började med två musikaliska bröder: Martin och Daniel Gustavsson och så jag på gitarr och Christian Bjäråker på bas. Detta kan ha varit 1992-93. Vi hette Poolside först men det var lite för likt Popsicle så då kom Martin på Morning Penguin. För att det lät indie bara har jag för mig. Det gick ganska fort ganska bra med lokala mått mätt. I en intervju hävdade Daniel att vi hade 300 låtar (!) men i så fall kunde iallafall inte jag allihop!

11160465_747375728710226_1392327324_n
Vi giggade mycket i närområdet: Nässjö, Jönköping, Eksjö, Tranås och Vetlanda och hade t o m fans som följde med oss på spelningarna. Det var en kul tid. Hos andra band sågs vi inte med lika blida ögon, inom rock och metal mättes kvalitén genom hur fort man kunde spela och hur många ackordbyten som hanns med. Vi spelade inte så snabbt och satsade på melodislingor. Det var viktigare för oss att spela med känsla.

11188352_10152668256822294_7866518172682523640_n
Konsertrecension i Popöga 1995. Skriven av Backyard-Nickes syster!
Backyard Babies måste ha påverkat alla band i Nässjö, inte minst med sin attityd och envishet?
-Ja och inte bara i Nässjö. Man var ju imponerad av deras inställning. Det var bara en tidsfråga innan de skulle dra till Stockholm. Och vi hade ju följt dem i nästan tio år innan dess. Däremot var imagebiten inte viktig för oss. Vi ville skapa stämningar med musiken. Bandet höll väl i fem år. Det blev som det ofta blir: man börjar plugga, jobba, flytta iväg. Vi kunde kanske ha satsat hårdare. Men man är ju ingen Dregen! (skratt)

11148957_747375888710210_934967338_
Eftersom vi är tokiga i demokassetter på Ljudmatta får ni lite extra demo-porr!

Posted in Okategoriserade | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Into the night

Adam Starck spelade i The Motorhomes men kom med av en slump, slutade i Tipping Cows p g a en U2-cover och hängde kvar i musikbranschen med teknikens hjälp. Häng med!

-Jag kom in på musiken via skateboard. Många skateare startar band och så tar det över. Det hade mycket med skatefilmer och musiken i dessa filmer att göra. Min musikidentitet kommer därifrån. Dinosaur Jr, Sonic Youth, Dead Kennedys, Bad Brains. Tipping Cows var det första ”riktiga” bandet och där blev jag också en slags bandledare. De andra medlemmarna lyssnade på U2 och Guns n’ Roses och jag fick visa dem vad som var rätt (skratt). Det var jag, Petter Agurén, Daniel Skaar och Simon Fransson. Jag spelade bas och detta var cirka 1992. jag var med i ett och ett halvt år, sen hoppade jag av. Det kom rätt plötsligt: De andra ville spela en U2-låt som extranummer på ett gig men det ville inte jag, så jag hoppade av där och då.

11125287_10152641425567294_378412926_n Extra extra! Live at Rocksjön!

Vad åstadkom ni med Tipping Cows?
-Vi spelade ju ändå rätt mycket ute, mest i Jönköping men också i Tranås. Och så gick vi vidare i Musik Direkt när inte Cardigans gjorde det! Jag tror det berodde på att Magnus Svenningsson var för gammal för att delta i tävlingen. Tipping Cows fortsatte ett tag till utan mig.

Sen startade jag Penicoat Lane med Johannes Claesson. Johannes spelade gitarr och skrev låtar, jag på bas och Stefan Toth på trummor. Nu hade Cardigans slagit igenom och de påverkade oss mycket. Vi lyssnade också på Stina Nordenstam, Housemartins,The Smiths, Belle & Sebastian. Det blev gulliga arrangemang och jazztoner. Mattias Edlund kom med på gitarr. Vi behövde egentligen en gitarrist till men Mattias sjöng så bra så han fick bli leadsångare! Det behövdes alltså fortfarande en gitarrist till så Pelle Wallin (19 Springs) kom med på gitarr. Penicoat Lane blev månadens demo i Pop eller SA (Sound Affects) där det sades att vi hade skrivit det ultimata blåsarret. Vi la ner 1997 och sen var jag utan band ett år.

Två framtida medlemmar i The Motorhomes således. Men hur kom du med där? Det var ju Petur (Mogensen) och Peder Claessons band från början?
-Petur och Peder hade halva första plattan färdigskriven redan. De tog in Mattias på sång, Karl Ask spelade gitarr men han hade svår scenskräck och ersattes av Daniel Skaar. Motorhomes lades ner när Peder åkte in i lumpen men en demo på låten ”Take your time” hittade till P3 demo. De ville spela låten i radio så Peder, Petur och Mattias samlades för att lyssna på P3 demo och jag hängde på och där och då såg Motorhomes version 2 dagens ljus! Vi investerade i en minidisc-porta och gjorde oerhört ambitiösa demos. ”Into the night” blev månadens demo och sen blev vi till och med årets demo och fick spela på Hultsfred. Oscar Svenningsson var med på gitarr en kort period, sen fick vi skivkontrakt med Sony. Vi spelade in första plattan ”Songs for me (and my baby)” nästan identiskt med hur demosarna hade gjorts och så kom Daniel Skaar in på gitarr. ”It’s alright” blev första singel. men det var ju ”Into the night” som var den stora låten.

11139617_10152639797552294_1339285685_n Begränsad vinylsingel. Notera serienumret!

Och nu var rockstjärnedrömmen sann?
-Vi valde att bo kvar i Jönköping men i Stockholm fick vi bo på hotell och skivbolaget körde runt oss överallt. Och så var det ju det där med Suede: de var gästtyckare i Flipp eller flopp och sågade alla andra låtar men gillade oss och så fick vi va förband på deras skandinavienturné. Det var en av höjdpunkterna med Motorhomes.

Nu hade vi lite för kul och lät skivbolaget bestämma för mycket, och så glömde vi bort att skriva på en uppföljare. En englandslansering gick åt skogen då skivbolaget drog in förstaupplagan av ”It’s alright” och det var tänkt att vi skulle bo i London under lanseringen men det blev bara en treveckors turné. Vi kom tillbaka besvikna och gjorde en katastrofal spelning på Hultsfred 2000. Sen ryckte vi upp oss 2001 och skrev andra skivan tillsammans. Nu var Daniel Skaar inte med längre men vi andra fyra fick ihop en skiva till slut. Titelspåret ”The long distance runner” är verkligen skriven av hela bandet och fortfarande en favorit.

Bara något år senare upplöstes bandet?
-En vecka innan popstad 2004. Mattias hoppade av och då la vi av. I den livssituation han befann sig så förstår jag det. Peder hade slutat något år tidigare och var ersatt av Niklas Korsell (The Plan). Jag blev kvar i musikbranschen genom att jobba med turnéer och musikteknik och 2013 återförenades vi för en spelning på Popadelica i Huskvarna Folkets Park. Ett värdigt avslut.

Into the night dyker fortfarande upp här och där, bl a i en omröstning i p3 om den sista låten som ska spelas när jorden gå under. Och det var den mest spelade låten i p3 1999. När Lambretta fick grammis för årets video avslutade de sitt tacktal med att ”Into the night” borde ha vunnit.

tmh Foto: Jonte Wentzel

Posted in Okategoriserade | Leave a comment